Att darra utan att brista

Henrik Seeliger på Whitbread på Vindön.

I min klätterkarriärs begynnelse var jag repklättrare. Jag ansåg inte bouldering vara "riktig" klättring, utan kanske något en ägnade sig åt i styrketräningssyfte. Inomhus. Sedan tog Tomas och Bummel med mig till Kjugekull en gång och så stod det klart - jag bytte till den mörka sidan.

Numer klättrar jag bara rep på somrarna, mest för att jag är på tog för svag för att kunna projektera problem när det är för varmt ute, men också för att det är ganska kul. Inte för att jag tycker det är särskilt skoj att vara rädd, utan snarare för att det är fantastiskt skönt att klättra helt otvunget. Alldeles utan den där känslan av "är det idag som är dagen? Är det nu den sitter?". Bara larva runt, klättra lite, öva på sina knytaigenomankaretskills, bli jävligt pumpad och tycka det är helt ok.

Men, ingen njutning utan kontrast och ingen klättring utan vilja och en subtil smärta i form av mindgames. Hösten närmar sig med sjumilakliv och visst har prestationssträngen börjat darra något hos fröken Lindqwister. Tricket är bara att lyckas hålla den hyfsat i schack - en nog så svår uppgift för en enkel människovalp som jag. En balansakt, att darra utan att brista. Med andra ord, dags att punkta upp en lagom orimlig ticklist.

Men nog om mig. Det är dags att kicka igång höstterminen 2017 - välkomna tillbaka till Climbingpics kära läsare, nu kör vi!