Thank you Mario. Oh Daisy!

Peter på sin gamla nemesis Endless possibilities som två år efter bilden togs (i januari i år) gick ner med buller och bång, inspirerande!

Har ni tänkt på att klättring fungerar lite som TV-spel gjorde back in the day? En kämpar på med ett gäng lätta banor med lagom kluriga bossar och känner sig världsbäst. Sedan blir spelet successivt svårare, men det går ändå bra. Trots att en förlorar liv och får spela vissa bossar ett flertal gånger går det fortfarande framåt. Sedan tar det liksom stopp. Eller, det känns som det tar stopp, för plötsligt kommer svårighetet som inte är i närheten vad en provat på innan. Det känns som att det krävs skills helt utanför ens föreställningsvärld. Från ingenstans måste en specifikt börja träna upp sin snabbhet, koordinationsförmåga, uthållighet och, inte minst, sin listighet.

Skillnaden är väl att det på vår sida verkligheten är omöjligt att varva när en levlat färdigt. Vi blir ju aldrig färdiga i detta evighetsspel kallat klättring, det är liksom det som är grundbulten.

Personligen var det på tok för länge sedan jag vann över en boss, även om jag varit väldigt nära alldeles för många gånger. Något som kan sätta även den bästa (mig) ur balans. Men nu får det vara dags att bita ihop och inse att glidandets dagar är förbi - dags att ta i!