De månatliga faserna

Min akilleshäl avgjuten i plast - det grepp jag avskyr mest på Moonväggen och som därför ofta finns med i mina val av problem.

Jag började klättra Moonvägg när Labbet byggde sin, för femnågonting år sedan, och vårt förhållande sedan dess har varit minst sagt brokigt. Tillsammans har vi gått igenom ett gäng faser:

1. Hopplöshet - det går ju för fan inte att klättra på den här skiten.

2. Envishet - jag ska fan kunna klättra på den här skiten.

3. Ljusning - men oj, nu kunde jag plötsligt lyfta röven från mattan!

4. Smärta - oj så ont det gör i fingrarna :(

5. Struktur - jag måste nog tänka till lite om jag ska klättra på den här ganska fina väggen utan att skada mig ordentligt.

6. Utplaning - nu har jag gjort jättejättemånga problem av den här graden, men nästa tröskel är ju jättejättesvår att ta sig över.

7. Långsam progress (ändå) - om jag använder både hjärna, muskler och kroppspositionering samtidigt så löser det sig tillslut (och jävlar så kul det är!). 

8. Insikt - detta är ett träningsredskap, om jag kommer upp för snabbt så väljer jag för lätta problem.

Ni som känner mig (eller kanske följer mig på Instagram) vet mycket väl hur jag resonerar (eller tjatar, lite beroende på hur en väljer att se det): 

Om en ska bli bättre på att klättra, det vill säga klara svårare saker (i mitt fall utomhus), finns det en poäng i att arbeta på sina svagheter (låter uppenbart och lätt - är svårt). 

Visst är det skoj att egoboosta ibland. Klättra sådant en har lätt för och känna sig bäst. Men frågan är vad målet är. Om målet är att just egoboosta - grattis! Men om det är att komma upp för de där utomhusprojekten, då får en fan ligga i och identifiera det en är riktigt kass på och sedan träna på det. Nöta, helt enkelt. Bli bättre.

Mina största svagheter inom klättring (det finns o så många fler) och därför det som får ta lite extra plats i min träning:

1. "Dra igenom" på små grepp.

2. Göra konstiga korsningar och få kroppen att fatta var tyngdpunkten ska vara.

3. Att pincha.