Goldwing ss, Hönö.

Alla har vi tänkt tanken någon gång; vad fan håller jag på med egentligen? 

Den självspäkning som vinterbouldering innebär är närmast jämförbar med ren och skär galenskap. Att dessutom åka ut ensam till en ö och riva runt på ett problem som snubblande nära sittstartar i vattnet får nog kategoriseras som the mother of all crazyness.

Vad finner vi egentligen för njutning i att borsta upp ett problem, värma klätterskorna i armhålorna, snabbt ta på dem och sedan göra, inte ett försök att sända, inte ett försök att förflytta sig, utan ett försök att (trumvirvel) etablera? Av med klätterskor, in med dem i armhålorna, på med sockor, skor, dunjacka. 

Upprepa.

                Upprepa.

                                Upprepa.

Har vi tur lyckas vi göra det där movet, för vilket dagens utflykt var menad, innan det blivit mörkt. 

Och, icke att förglömma, OM movet görs; dokumentera det. 

"Så här långt kom jag."

Självutlösare på kameran. Minusgrader. En halvtimmes batteritid (max).

Något sorts självförnedringens klimax.

Loppan låser av högt på Grantjuvens startgrepp. Slinter med högerfoten. Hänger kvar.