[2013-05-19, Canon EOS 7D, Canon EF 70 - 200 f4L, f4,5, 1/250s, ISO 400]

Här kraftviker Kim fingrarna försökandes på No thinking, Hållsunga. Hon kan verkligen krimpa den tjejen. Inte nog med att hon spöar skiten ur mig och Pjotr på fingerbrädan, hon har bara påbörjat utforskandet av sin fulla potential - vart skall detta sluta? Med detta skrivet, nog med familje- och teamskryt.

Inte för att jag vet säkert men inspirationen till namnet på ovanstående led torde komma från den klassiska intervjun med Anders Lundahl och Eva Sehlin i den lika klassiska klätterfilmen Hårda tag. Såvitt jag kan minnas beskriver Anders den mentala zon man måste befinna sig i för att sända med one-linern: "No thinking - athletics".

De som inte har sett intervjun, eller för den del filmen, bör absolut göra det. Intervjun är, förutom en källa till finfina citat och boulder-/lednamn, även en fantastisk skildring om hur det kan gå om man är väldigt förtjust i klättring och filosofi och väljer att bosätta sig med sin klätterpartner på en kalkstensö i Östersjön och kanske inte träffar så många andra personer än just sin klätterpartner. Men innan ni tycker att jag är för raljant vill jag passa på att framföra min djupaste respekt till de båda. Dagens i stort sett historielösa klättrare bör inte glömma bort att Anders och Eva klättrade hårdare när jag fortfarande bar mintgröna kläder till min hockeyfrilla än vad jag gör nu -Coola katter.

Jag har dock alltid undrat varför filmskaparen valde att döpa sin film till just Hårda tag. Det är ett så konstigt namn. Hur ofta talar man om "tag" när det gäller klättring? Menade han "tag" som i "tag i nu"?  Eller avses kanske det av en känd (men nu inte längre så aktiv i klätterdebatten (förutom förstås på sin tydligt märkta egna spalt)) klätterhemsidesbedrivare enligt hörsägen ofta använda "tag!"? Men varför skulle man vilja promota ett hängande i repet - vad är så hårt med det? Ett skäl kan naturligtvis ha varit att filmskaparen tänkte sig en merförsäljning genom att personer av misstag skulle råka köpa hans film istället för andra filmer med samma namn (exempelvis (viss varning för klickande på länken utfärdas (Climbingpics har inget med produktionen av den sida dit länken leder att göra eller, för del delen, den film till vilken länker leder och varken uppmuntrar ett besök eller ett köp (Climbingpics har dock inget officiellt ställningstagande i den övergripande frågan (men själv är jag av uppfattningen att de traditionella produktionsförhållandena samt det tydliga genusbaserade över- underordnandet i denna typ av filmer är förkastligt)))) Hårda tag). Hur som helst, Peter Frick om du finns därute bland våra läsare så kanske du har lust att sprida lite ljus över titelvalet?

 [2013-05-19, Canon EOS 7D, Canon EF 70 - 200 f4L, f4,5, 1/400s, ISO500]

Sedan några veckor har vi smygstartat repsäsongen. Det kan konstateras att det är svårt, ja till och med mycket svårt, att klättra rep. Inte nog att man måste orka med att göra en massa flytt på raken, man måste även klara av att hantera ett rep, som gärna snor sig mellan sina ben, samt att klippa karbiner, vilket har en tendens att vara besvärligare än det ser ut och effektivt hindrar eventuellt flow.

Men det är trots allt detta, eller kanske på grund av, väldigt roligt att repklättra. Helt plötsligt finns det en massa turer ja till och med områden i ens närhet som man kan åka ut och prova för första gången. Vid nästan varje klippbesök finns det en rad trestjärniga oprövade linjer som lockar. Och för varje repsession så blir uthålligheten lite, med betoning på lite, bättre.

Ett problem är dock fotograferingen. Det är väldigt mycket svårare att fota repklättring. Vi har alla sett alldeles för många buttshots av repklättrare - de blir sällan roliga hur fina bakdelar våra klättervänner än må ha. För att undvika detta och hitta spännande vinklar får man antingen ha tur med att omgivningen naturligt bjuder på möjliga alternativa fotoplatser eller själv, genom fixande av rep etc., skapa sig fotopositioner. Det sistnämnda må ge goda vinklar men verkar också bjuda på så mycket arbete att man varken hinner eller orkar klättra på grund av sönderjumarerade underarmar. Nåväl, vi får väl se vart detta barkar.

Och turen då, jo Kim försöker på No thinking, Hållsunga. En ganska fin liten klippa där jag särskilt vill rekommendera Funky business (trots A0-insteget), Funkydelic och Til tops beste far.