Rädda den som räddas kan, stå upp mot fåfängan

Morgonkaffe i Isatis, Fontainebleau.

Det är någonting med klättring som har gjort mig än mindre fåfäng (om det ens var möjligt) jämfört med tidigare år. 

Då och då slår det mig dock; hur ser jag egentligen ut för de oinvigda när jag kliver in i mataffären i t-tröja som spruckit i armhålans söm, byxor fulla med krita/matrester/mossa/jord, blodiga knogar, raggsockeklädda fötter nedtryckta i ett par Chacos och håret, likt Plupp, på ända? Förmodligen som någon man ser till andas genom munnen, skulle man råka komma för nära, för att slippa förorena näshålan med allehanda skräp.

Missförstå mig rätt, självklart drabbas även jag alltför ofta av fåfängans massiva framfart, det är svårt att värja sig.

Jag tänker att det är synd om oss. Synd att vårt samhälle är så uppbyggt kring de stora jättarnas bild av hur vi bör se ut för att accepteras för vad vi egentligen inte är.

Så, kom igen nu dirtbags. Strunta i duschen i dag (spara lite varmvatten), dra på dig batiktröjan (som du egentligen tycker så mycket om, men aldrig längre använder), skaffa dig sorgkanter längs nageländarna (ångrar du dig kan situationen alltid räddas med lite rött nagellack, måhända en släng av fåfänga men fan så upplivande i februaris gråma) och live a little. 

Föregå, så att säga, med gott exempel.