Någon sorts kärleksförklaring.

Så var det ju, återigen, det där med att Martin alltid är som starkast innan det bär av på klätterresa och då, strax innan avresa och enligt tradition, ser till att skada sig. Jag vet många (kanske de allra flesta) som inte hade stått ut med att spendera en vecka i Fontainebleaus skogar utan att kunna klättra, ständigt suktandes efter problem som förmodligen inte kommer kunna kännas på förrän långt senare. 

Men Martin är inte riktigt som alla andra. Maken till person som kan vända rådande misär till inte bara något positivt utan också produktivt har jag nog aldrig träffat. Medan vi andra gnällde över sliten hud, avsaknad av mod och iskalla fötter fanns han där och hjälpte till med beta, letade i föraren efter fina problem vi borde klättra och hejade på under våra press. Till råga på allt lyckades han få till en kortfilm som blev riktigt bra (trots undertecknads bristande förmåga att hålla klaffen när resonemangen börjar spåra ur).

Tack Martin, du inspirerar.