Borta bra men hemma blött!

[2013-01-04, Canon EOS 7D, Canon EF 17-40L, f4,5, 1/800s, ISO200]

Nu har jag inte lyckats komma ut och klättra på jag vet inte hur länge (och nej Fredrik & resten av Utbymaffian, lite hopp och lek i lånade skor räknas inte). Med två barn och aktiv fru är antalet klättertillfällen begränsade. Dessutom verkar jag ha en osviklig förmåga att planera in klättring på regndagar. Och just nu verkar de dessutom vara många, regndagarna vill säga. Efter en mycket torr vår och en fantastisk sommar påminns vi om att vi bor i Blöteborg och att den torrperiod som varit nog tyvärr måste ses som en anomali.

Men, det är trots allt jag själv som har valt att bosätta mig här och när det är torrt så har Bästkusten den bästa boulderingen i Sverige. Mängden nederbörd gör att vi får gott om tid att spendera på fingerbräda och campus utan att falla för lockelsen av utomhusklättring. Träningen gör oss kanske inte till så duktiga klättrare men vi blir förhoppningsvis starka. Resultaten på fingerbräda och campus går dessutom att mäta med våg och klocka vilket gör att man objektivt kan konstatera progression (eller dess motsats), vilket är mer än vad man kan säga om klättring. Inom klättringen verkar snarare de fint utmejslade verktyg vi särskilt tagit fram för att skatta svårighet besynnerligt nog vara högst subjektiva (för en exemplifierande och halvaktuell redogörelse till stöd för detta uttalande se här och här).

Därtill verkar det inte vara någon större idé att åka utomlands på jakt efter torrare förhållanden. Kim kom precis tillbaka från ett fuktigt Font och när vi var i Hueco, i den torraste texarkanska öknen, då blev det snöfall, blötma och kyla.

Så kära Göteborgsklättrare, förbanna inte vädret, använd tiden till träning och utveckling. Detta för att vi skall kunna säga till resten av de svenska klättrarna:

OK, ni kanske har fler 8A i varje enskilt område än vad vi har i Göteborg och Bohuslän sammantaget men vi kan hänga i mellanlisten på Beastmakern i 10 s med Padde på ryggen, det ni.