Högbollar och rullstolsförnimmelsen - en kort betraktelse

Jag kan inte påstå att jag är någon högbollsafficianado. Jag söker inte aktivt höga problem med stor potential för att jag skall göra mig illa. Alltför högt är inte en egenskap som jag sätter ett positivt värde på när jag skall bedöma ett problems kvalitet.      

Ett skäl till detta är att jag har lite för livlig fantasi, även när jag klättrar, och detta särskilt då jag börjar få lite luft under fötterna. När jag highballar brukar jag någonstans under resan komma till en punkt då jag drabbas av en klar insikt att om jag ramlar härifrån så kommer jag att slå mig och det riktigt rejält. När jag väl drabbas av denna insikt är den svår att skaka av mig. Jag kan inte sluta visualisera den brutna ryggraden eller spräckta skallen. Tanken på att jag genom att göra det där sista flyttet klev över tröskeln från att "ramla här är inte bra" till att "om jag ramlar här kommer de att få bära mig härifrån" infinner sig som från ingenstans. Någon begåvad har döpt ett problem i Torsebro efter den här insikten "Stepping into the wheelchair zone". Jag har valt att kalla insikten för rullstolsförnimmelsen.

Rullstolsförnimmelsen är sällan min kompis. De flesta dagar får den mig att försöka backa ned och reversera flyttet som fick bägaren att rinna över. Riktigt dåliga dagar kan den vara så stark att jag inte ens behöver komma upp på väggen för att få den. Det räcker med att jag står på marken och betraktar problemet så hoppar den på mig. Rullstolsförnimmelsen brukar även kunna påverka prestationen långt ned på en highball. Det där lite trixiga movet som trots allt inte hade varit så svårt på ett problem av normalhöjd går inte att göra eftersom man genom det movet närmar sig det stället där man kliver över den där tröskeln. Förnimmelsen av att rullstolsförnimmelsen kommer att infinna sig efter flyttet omöjliggör den fysiska prestationen.

Men jag har även de där sällsynta dagarna då rullstolsförnimmelsen finns där men då den får mig att hämta trygghet och komfort i mina spottare, att verkligen koncentrera mig, stå lite hårdare på foten och ta i lite extra. Nu väntar jag på ett en sådan dag kan infinna sig så att jag kan få upp hälen på juggen och börja resa mig mot sidtagen och därefter ta mig igenom rullstolszonen på High Voltage. En dag skall det ske.