Kantsport och den bedrägliga medellängden
Som Bummel tidigare nämnt var Fredrik Seger i högform i Sandsjöbacka i söndags. Här på Kantsport, det i mitt tycke finaste av de sportproblem jag hitintills gjort. Vi andra bjöd mest på olika förklaringar varför vi inte kunde klättra. Det var för kallt varför vi saknade känsla i tårna och i fingrarna. Huden var för tunn, för hård eller för hal. Några kom även dragandes med den bästa av förklaringar - det här problemet är särskilt svårt för mig eftersom jag är av medellängd.
Det är ett känt faktum att klättrare av medellängd har det svårast av oss alla. Medellånga klättrare har nämligen alla de kortväxtas nackdelar men inga av deras fördelar. Och på samma sätt har de samtliga av de långväxtas nackdelar men inga av deras fördelar. Storleken, och i synnerhet längden, har betydelse.
1 kommentarer :
Huvudet på spiken, det är värdelöst att vara av medellängd. Dessutom tvingas man hantera en större kroppsvikt än de små. Man kan tro att de långa har samma problem men de är alltid byggda som störar och väger ändå orättvist lite.
Om man modifierar Gulliksens idéer något når man nära sanningen, alla problem borde ha tre grader och vanligtvis skulle det se ut ungefär såhär: 7A/7C/7A (170/185/200 cm). Kanske kan motsvara ca 20 kg i bicepscurl eller 80kg i bänkpress sån cirka.
/ Den i de dinariska alperna medellånge
Skicka en kommentar