Självförnedringens moder.
Alla har vi tänkt tanken någon gång; vad fan håller jag på med egentligen?
Den självspäkning som vinterbouldering innebär är närmast jämförbar med ren och skär galenskap. Att dessutom åka ut ensam till en ö och riva runt på ett problem som snubblande nära sittstartar i vattnet får nog kategoriseras som the mother of all crazyness.
Vad finner vi egentligen för njutning i att borsta upp ett problem, värma klätterskorna i armhålorna, snabbt ta på dem och sedan göra, inte ett försök att sända, inte ett försök att förflytta sig, utan ett försök att (trumvirvel) etablera? Av med klätterskor, in med dem i armhålorna, på med sockor, skor, dunjacka.
Upprepa.
Upprepa.
Upprepa.
Har vi tur lyckas vi göra det där movet, för vilket dagens utflykt var menad, innan det blivit mörkt.
Och, icke att förglömma, OM movet görs; dokumentera det.
"Så här långt kom jag."
Självutlösare på kameran. Minusgrader. En halvtimmes batteritid (max).
Något sorts självförnedringens klimax.
Ändå är det så jävla kul.
Obegripligt.
4 kommentarer :
Men Kim... du måste ju borstaticka resten av problemet också!
För tänk om allt plötsligt stämmer och du huxflux befinner dig i otickat område och måste börja onsightchansa de kvarvarande moven?
Att inte ticka toppen är som att ge upp den.
Så: TICKA TOPPEN!!!
T
Älskade Tomas, jag kände att jag hade koll på toppen då jag gjorde ståstarten tidigt i höstas och minns det som vore det igår. Men det kanske inte gills? I så fall; aj aj kapten!
Ps. Kan du följa med nästa gång i så fall? Mina borstatickaskills är inte ens i närheten av dina. Ds.
Nice Kim. Jag gillar verkligen bilden också /pyssel
Tack Pyssel!
Skicka en kommentar